en gång, för ca etthundratrettitvå och ett halvt år sen, på den tiden när jag fortfarande hyrde film, (och dessutom vhs!) så var det ett barn och dess mamma i hyrfilmshörnan samtidigt som mig och barnet skulle välja film, och valde jurassic park men mamman tyckte att den var för läskig varpå barnet sa "men jag har hyrt den med pappa! flera gånger. den är jättebra och min favoritfilm" och sen berättade han var de läskiga scenerna var men att han kunde titta på dom för han är modigare nu än när han var liten. han var väl 7-8 år.

och nu kom jag och tänka på det, för jag läste att robyn gjorde rösten till ann-marie i änglahund, och det var en favoritfilm när jag var liten. varenda gång vi skulle hyra film var det den vi hyrde. varenda gång var kanske tre gånger, men ändå. tre av tre är ändå ganska mycket. varför gör barn så? och speciellt, jag minns inte ens vad änglahund handlar om. jag läste en sammanfattning på wikipedia och känner inte igen ett dugg, och när jag kollar på trailern får jag bara en vag igenkänningskänsla. men ändå ville jag se den igen, igen och igen. varför? jag tyckte ju förmodligen inte ens om den.

jag har tydligen slitit halvt av ett ligament i knät, och det drog med sig en benbit, men tjoohoo! jag är fullständigt frisk om fyra veckor! och behandlingen? sjukgymnastik och gör allt jag vill göra. tex åk ut i öknen och bygg stängsel eller åk ut i öknen och såga upp träd. eller åk ut i öknen och rädda träd från att bli svampangripna. det är ungefär vad jag vet att man kan göra här, jag känner inte riktigt för att åka till grand canyon och bygga vägar. javisst, det skulle vara kul, men det är 8 timmars rask vandring till lägret, med packning, och man måste leda en häst. halvkasst knä, pollenluft (för jag känner av pollenet här nu) och hästallergi... det är nog lite mycket. men bara en gissning.

det är dyrt att gå till läkare i det här landet. nästan 1000 dollar har det kostat mig.