när man besöker skärholmenscentrum kan man vara säker på att någon kommer fråga en "vad använder du för nagelkräm? får jag se dina naglar?" och vad är det för fråga? "vad använder du för nagelkräm?" dom förutsätter att alla använder nagelkrämer. jag har aldrig ägt en nagelkräm. min mamma äger ingen nagelkräm. inte mormor eller mostrar heller. eller pappa, bröder eller kusiner eller morfar. jag säger alltid "ingen" (många bara springer förbi och skiter i dom. det gillar inte jag, jag delade ut lappar på en mässa en gång, sen dess försöker jag alltid att säga "nej" på ett snällt sätt. ) då kommer följdfrågan "får jag se dina naglar" och då blir jag alltid jätteglad att jag biter och river på naglar och nagelband. jag kan nästan lova att ingen av er som läser här har lika såriga fingertoppar som jag. jag visar mina naglar och försäljaren säger då, varenda gång, det har hänt säkert fem gånger, "jaha.. då var det inget." som säljer nämnligen nån typ av  nagelkräm med salt från döda havet i. mysigt att få det på tio öppna små sår. och jag kan glad i hågen gå där ifrån. men det är det enda positiva med såriga fingrar. och jag skulle gärna ha o-såriga fingrar, och behöva komma på en lögn för att slippa köpa nagelkräm. meen nu är det ju som det är och jag är glad för det.

jag har inte lust att göra att dugg idag. får man göra ingen alls en hel dag? jag kan kalla det för... inspirationsdag? jag kollar på tv och film och dissar det sedan på ett... kreativt sätt. ja så får det bli.